Hej!
Idag gjorde vi ett besök på ett barnhem, Peace Village, där det bor barn som har någon form av handikapp som en följd av användning av kemikalier under kriget. När vi kom dit fick vi information av foreståndarinnan. Hon berättade att barnhemmet startade 1990 och hade haft ca 400 barn under årens lopp. Just nu bor det 40 barn där och det finns 29 sköterskor som tar hand om barnen. Barnen var i åldrarna 0-28 år.
På den första våningen vi kom till fanns de barn som var minst handikappade. Vissa av dem klarar av att få undervisning, på barnhemmet eller i en skola, men de allra flesta är för skadade, antingen fysiskt och/eller mentalt.
På den andra vaningen träffade vi de barn som är ännu mer skadade. När vi kom upp till den våningen blev vi mycket tagna av det vi fick se. Där låg barn med handikapp som vi aldrig kunnat föreställa oss. Vi hälsade, lekte och tröstade så bra vi formådde. Detta var en mycket stark upplevelse där många av oss inte kunde hålla tillbaka tårarna.
Vi donerade ca 1000 kr i skolans namn. De blev mycket glada för detta bidrag och Miss Loan och Miss Mandy (engelskaläraren) från Tran Dai Nghia försäkrade oss om att pengarna kommer att användas för barnens bästa.
Efter detta besök satte vi oss på ett café för att bearbeta det vi hade sett. Det blev en mycket bra och intressant diskussion om levnadsvillkor och etik.
Nu är vi tillbaka på hotellet för att packa våra tunga väskor. Vi ses hemma i Sverige.
Clare, Hakan och Johanna.
Idag gjorde vi ett besök på ett barnhem, Peace Village, där det bor barn som har någon form av handikapp som en följd av användning av kemikalier under kriget. När vi kom dit fick vi information av foreståndarinnan. Hon berättade att barnhemmet startade 1990 och hade haft ca 400 barn under årens lopp. Just nu bor det 40 barn där och det finns 29 sköterskor som tar hand om barnen. Barnen var i åldrarna 0-28 år.
På den första våningen vi kom till fanns de barn som var minst handikappade. Vissa av dem klarar av att få undervisning, på barnhemmet eller i en skola, men de allra flesta är för skadade, antingen fysiskt och/eller mentalt.
På den andra vaningen träffade vi de barn som är ännu mer skadade. När vi kom upp till den våningen blev vi mycket tagna av det vi fick se. Där låg barn med handikapp som vi aldrig kunnat föreställa oss. Vi hälsade, lekte och tröstade så bra vi formådde. Detta var en mycket stark upplevelse där många av oss inte kunde hålla tillbaka tårarna.
Vi donerade ca 1000 kr i skolans namn. De blev mycket glada för detta bidrag och Miss Loan och Miss Mandy (engelskaläraren) från Tran Dai Nghia försäkrade oss om att pengarna kommer att användas för barnens bästa.
Efter detta besök satte vi oss på ett café för att bearbeta det vi hade sett. Det blev en mycket bra och intressant diskussion om levnadsvillkor och etik.
Nu är vi tillbaka på hotellet för att packa våra tunga väskor. Vi ses hemma i Sverige.
Clare, Hakan och Johanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar